Mars 2020

CAP: Den uteslutande jordbrukspolitiken

Tove Sundström

 

Omedelbart efter andra världskrigets slut påbörjades samtal rörande behovet av en gemensam jordbrukspolitik inom Europa; ett behov delvis orsakat av att många europeiska länder var importberoende, och att låg matsäkerhet ansågs vara en politisk svaghet (1). Många länder ville också öka jordbrukarnas inkomst och stärka sitt lands ekonomi. Diskussioner om en delad jordbrukspolitik pågick länge utan resultat, då exempelvis Frankrike och Nederländerna ville formulera starka överstatliga bestämmelser, medan Storbritannien inte alls höll med. Efter ungefär fyra år av diskussioner bildade Belgien, Luxemburg, Frankrike, Tyskland, Italien och Nederländerna, som hade mer likartade värderingar, ett eget ekonomiskt avtal som blev verksamt 1958. Detta kallades EEC, European Economic Community, ett avtal som styrdes genom Romfördraget som formulerats 1957. Dessa sex europeiska länder hade sedan innan ingått i ECSC, European Coal and Steel Community.

 

Romfördraget uttryckte bland annat målsättningar angående en ökning och stabilisering av jordbrukarens inkomst, att öka jordbrukets produktion genom användandet av teknik och genom att optimera produktionsfaktorer, exempelvis arbete. Europeiska Kommissionen lade fram ett förslag till utformningen av CAP, the Common Agricultural Policy, som bland annat nämner fri handel mellan medlemsländer, förtur till Europeiska leverantörer och att CAP ska finansieras av den gemensamma Europeiska budgeten. Kommissionen nämner också att prisstöd utan  ett   förbindande  strukturellt regelverk  inte  kan  bidra   till åstadkommandet av de gemensamma jordbruksmålen, men prisstöd är ändå den typ av finansiering som slutligen fastställs. 


1972 genomgick CAP en reform som bland annat inkluderade att jordbrukare nu skulle erbjudas alternativ till sitt yrke, exempelvis genom förtidspension eller genom att få hjälp att hitta andra arbeten. Syftet var att göra det europeiska jordbruket mer anpassat för en strukturell omställning. För att underlätta detta skulle antalet små jordbruk minskas, och detsamma för antalet jordbruksarbetare och andelen mark som användes för jordbruk. Dessa åtgärder skulle också vara lösningar på vad som kallas the farm problem; jordbrukarens generellt låga inkomst. Jordbrukare råddes även att investera i tekniska lösningar för att långsiktigt minska kostnader,  vilket för majoriteten av jordbrukare skapar en slags skuldkarusell. Jordbrukare mer eller mindre tvingas investera i ny teknik varje gång priset på deras produkter sjunker, och i och med denna nöd kan levnadsförhållanden i bästa fall enbart fortsätta oförändrade.


CAP har länge fått kritik för att systemet med prisstöd inte fungerar särskilt väl, och för att den ekonomiska modellen inte bidrar långsiktigt till att förbättra jordbrukarens levnadsstandard. En annan typ av kritik som inte diskuteras i lika många sammanhang är den som riktas mot den europeiska gemensamma jordbrukspolitiken och dess effekt på utomeuropeiska länder (2). Jordbrukare inom EU får tack vare subventioner möjlighet att sälja produkter under marknadspriset, vilket gör dem till ledande konkurrenter både på den europeiska marknaden och som exportörer på marknader utanför Europa. På grund av att EU expanderade under 70- och 80-talet ökade även EU:s påverkan på marknaden, och kritik började komma in från länder i det globala syd, från internationella organisationer, samt från exportländer som Australien och USA (3, 4). 


Kritik angående EU:s negativa påverkan på utom-europeiska länder och deras jordbruksmarknader tillsammans med kritik mot prisstödssystemet har inneburit flertalet reformer av CAP sedan 90-talet. Reformer har främst ämnat att justera de mekanismer som indirekt innebär ett ekonomiskt understöd vid export av överskottsprodukter (som leder till price dumping); efter 2020 kommer dessa mekanismer vara borttagna, enligt EU (2, 3). 


Flertalet analyser av CAP och dess inverkan på utomeuropeiska länder har gjorts, dock är den inneboende problematiken i dessa utredningar att de ofta söker ett enkelt svar på en alltför komplex fråga; CAP påverkar både jordbruksmarknad och industri i utomeuropeiska länder på ett svåröverskådligt vis. Exempelvis förflyttar EU produktionen av djurfoder till länder som Brasilien och Argentina genom att inte erbjuda prisstöd för den typen av produktion till EU-länder (2). Då produktionen av djurfoder istället ökar i exempelvis Argentina och Brasilien skapas en nykolonialistisk relation mellan dessa länder och importerande länder inom EU, och samtidigt minskar de exporterande ländernas egen matsuveränitet och matsäkerhet. EU bidrar också på detta vis indirekt till förorening och avskogning i länder som Mozambique, Uganda, Argentina och Brasilien, vilket enligt miljörättsteorier ökar den ekologiska skulden mellan globala nord och globala syd. EU uppmuntrar även till storskalig produktion av biomassa, till framställning av biobränsle, genom att erbjuda speciella handelsavtal med producerande länder (2). EU menar att detta leder till en utveckling av landsbygden och skapandet av arbete till lokalbefolkningen, men i realiteten har liknande initiativ främst lett till avskogning, avfolkning och minskad matproduktion - en aspekt som EU inte avvägt som en risk. 


Problem kring både EU:s gensvar på kritik, samt kring en del av kritiken, är att begreppet matsuveränitet sällan nämns, utan ersätts av begreppet matsäkerhet. Matsuveränitet som begrepp står för folkets deltagande och tar itu med mänskliga rättigheter, alltså rätten att delta i utformandet av en jordbrukspolitik och produktionen av mat (2). EU erkänner den påverkan som CAP har på konkurrens och priser och påpekar att reformer som genomförts på senare år har avsett att motverka dessa problem, samt att minska graden av påverkan på den globala marknaden. EU framhåller också att matsäkerhet är ett huvudsakligt område för prioritering. Dock redovisas aldrig en definition av begreppet (5), vilket gör EU:s visioner aningen betydelselösa. 


EU föreslår att en del av produktionen av soja, exempelvis, för djurfoder bör ske inom EU, för att lyfta en del av bördan på länder som Brasilien. Dock diskuteras inte eventuella konsekvenser av en ökad produktion av djurfoder inom EU; det som bör behandlas är exempelvis hur minskad export till EU påverkar ekonomin för de länder som nu är stora producenter av soja. En annan följd av detta scenario som bör diskuteras är vilka krafter som ska bidra till återställandet av småjordbruk och återställning av skog och annan exploaterad natur. Att EU uppmuntrat investeringar i Afrikanska länder, exempelvis Uganda, har orsakat att land grabbing sker i större utsträckning, och uppmuntran till produktion av biomassa orsakar konflikter angående användning av vattenresurser (2). 


CAP 2014-2020 sägs komma att minska effekten på utomeuropeiska länder avsevärt. Så länge EU emellertid endast diskuterar matsäkerhet utan att tillhandahålla en definition av begreppet, och så länge de menar att global handel är essentiell för global matsäkerhet, så kommer sannolikt mycket finnas kvar att önska för att uppnå matsuveränitet i både utomeuropeiska som europeiska länder (5). 



Referenser

1. Zobbe, H (2001). The Economic and Historical Foundation of the Common Agricultural Policy in Europe. The Royal Veterinary and Agricultural University, Food and Resource Economic Institute. 

2. Langefors, S (2019). The EU’s agricultural policy and its effect on food security and small-scale farming — A comparative study on the impacts of the CAP in Africa and Latin America. Södertörns university, School of Natural Sciences, Technology and Environmental Studies. 

3. Bureau, J-C & Swinnen, J (2018). EU policies and global food security. Global Food Security, vol. 16, ss. 106-115. 

4. The European Union (2019). The history of the European Union

5. European Parliament & Blanco, M (2018). The impact of the common agricultural policy on developing countries. European Union