September 2019

Debatt: Är matsuveränitet möjligt i den representativa demokratin Sverige?

Maximilian Isendahl och Alva Hällberg

 

Begreppet matsuveränitet spänner över bönders och lantarbetares makt över vad som produceras, vem det produceras för och även konsumenternas möjlighet att påverka produktionen. Här ska vi fokusera på rätten för folk att delta i jordbrukspolitiska beslut, en viktig del av begreppet.

 

Hur ser det då ut i Sverige? Sverige beskrivs ofta som en stark demokrati och rankades bland annat som världens tredje mest demokratiska land 2018 av The Economist (1). Demokratiskt, måste det påpekas, i form av representativ demokrati, med 349 riksdagsledamöter för över 10 miljoner invånare. Då befolkningens demokratiska deltagande reduceras till röstning på ett visst parti vart fjärde år, finns liten anledning att fördjupa sig i olika frågor. En invånares alla åsikter kan nämligen aldrig speglas i en valsedel och valet påverkas ofta av ett fåtal dominerande valfrågor som t.ex invandring eller sjukvård. Inte ens i dessa uppmärksammade frågor kan väljaren vara säker på att få sin åsikt representerad i riksdagen, då partier och riksdagsledamöter kan ändra sig  (t.ex. Social-demokraternas (S) sväng i invandringspolitiken 2015).

 

Nu till frågan om matsuveränitet. En av grupperna av närmast sörjande, nämligen bönderna, upptar mindre än 2% av Sveriges befolkning och är således inte någon väljarskara som är av nämnvärt intresse för de politiska partierna. Delvis därför är jordbruk ingen viktig fråga för något stort parti. Centerpartiet (C), före detta Bondeförbundet, är inget undantag. Partiet arbetar för en inskränkning av strandskyddet, en del av allemansrätten, i det påstådda syftet att rädda landsbygden genom att göra det attraktivt att bosätta sig utanför städerna. Konsekvenserna av en inskränkning av allemansrätten skulle bli - utöver ytterligare privatisering av våra gemen-samma resurser - ökad exploatering av jordbruksmark och höjda markpriser som gör det svårare att bruka jorden.

 

Men faktum är att svensk partipolitik har begränsad betydelse för jordbruket, eftersom Sverige inte har någon egen jordbrukspolitik. EU:s gemensamma jordbruks-politik, CAP, upptog 41% av EU:s budget 2016, en siffra som minskat kraftigt sedan 80-talet (2). EU:s subventionering av jordbruket sker till stor del genom gårdsstödet, som ges per hektar till bönderna. EUs stöd, som på grund av sjunkande råvarupriser är viktigt för många bönder, gynnar dock inte alla lika. Eftersom stödet ges som en viss summa per hektar, gynnas storbönder mer än småbrukare. I Sverige förstärks denna effekt av att staten bestämt att inget stöd betalas ut till bönder med mindre än 4 hektar stödberättigad jordbruksmark. I Sverige får 25 % av bönderna hela 80 % av totala belopp som betalas ut genom gårdsstödet (3). Ojämlik fördelning av stödet är inte är ett undantag för Sverige, sett till hela EU får 19% av bönderna 80% av stödet. Även bortsett från att stora jordbruk får större belopp för större arealer, är utbetalningarna ojämlika.

 

Två av EU:s fyra friheter som är grund för EU-samarbetet är fri rörlighet av varor och kapital. I sammanhanget matsuveränitet innebär detta att EU:s jordbrukspolitik inriktas på export av få men specialiserade råvaror från varje EU-land för att gynna internationell handel. Denna nyliberala politik står mot en mångfacetterad inhemsk produktion som försörjer befolkningens behov av mat. I EU:s grundprinciper finns det alltså en motsättning till begreppet matsuveränitet. Detta är ingen lätt sak att ändra på. Om en valsedel bland Sveriges 7,3 miljoner röstberättigade känns försumbar, blir den i EU än mer så, med 403,3 miljoner röstberättigade.

 

Antropologen David Graeber påminner oss om att val av regering genom röstning länge setts som aristokratiskt (alltså de “bästas” styre) eftersom det är ett val mellan kandidater som anser sig vara bäst (4). Inflytelserika filosofer som Aristoteles och Jean-Jacques Rousseau var båda av denna uppfattning och ansåg att tillsättning av regeringsposter genom lotteri var mer demokratiskt (5). En mer genomgående kritik kommer från anarkister som Errico Malatesta, som skrev: “Vi erkänner inte majoritetens rätt att påtvinga lagen på minoriteten, inte ens om majoritetens vilja i någorlunda komplicerade frågor verkligen skulle kunna fastställas” (6, s. 72; vår översättning). Malatesta menade alltså att en representativ regering inte bara är oförmögen att spegla sin befolknings åsikter; det är även förkastligt att lagar uppkomna genom majoritetsbeslut implementeras genom våld eller hot om våld. Detta kan låta abstrakt. Vad är kopplingen till matsuveränitet? I praktiken kan det te sig som följande: En bonde, som på grund av sjunkande råvarupriser och höjda produktionskostnader gått i konkurs, kommer med våld tvingas av marken om hen gör motstånd. Än mer konkret blir det om vi tänker på Anita Grimwall, samen som förra året släpades bort av polis medan hennes kåta brändes av Kronofogden (7).

 

Sammanfattningsvis är kampen för matsuveränitet delvis en kamp för demokrati. Politiken speglar inte hela befolkningen, vilket kan påpekas även gäller annat än jordbruket. Mindre frågor faller mellan stolarna när ett fåtal frågor dominerar debatten och centralisering innebär att beslutsfattande sker på  en så hög nivå att demokratiskt deltagande blir mer en abstraktion än en del av folks liv. Representativa system med majoritetsbeslut är i grunden demokratiskt tveksamma då de har aristokratiska inslag och implementerar lagar med våld. Matsuveränitet är alltså något som inte går att uppnå genom partipolitik utan kräver större samhällelig utveckling.

 

Referenser

1. The Economist. (2018). Democracy Index 2018.

2. European Commission. (2018). CAP expenditure in the total EU expenditure.

3. Terluin, I. & Verhoog, D. (2018). Distribution of CAP pillar 1 payments to farmers in the EU. Wageningen. Wageningen Economic Research.

4. Artangel. (2015). Longplayer Conversation 2014: David Graeber and Brian Eno. [Video].

5. Manin, B. (1997). The principles of representative democracy. New York. Cambridge University Press.

6. Richards, V. (1965). Errico Malatesta - His Life & Ideas. London. Freedom Press.

7. Eliasson, W. (2018). Här tänder kronofogden eld på den samiska kåtan: “Ofattbart”. Aftonbladet, 12 april.