Augusti 2020

Förädling och rätten till utsäde

Emma Johansson 

 

Människan har använt sig av växtförädling i omkring 10 000 år (1). Genom växtförädling har sorter tagits fram som ger högre skörd och är mindre känsliga för stressfaktorer som torka och kyla; förädling nyttjas också för att öka växternas sjukdomsresistens och på så vis minska behovet av bekämpningsinsatser (2). Genom att inducera polyploidi i växter, och alltså öka växtens genuppsättning, blir även fruktens genmassa större och därmed lämpligare att nyttja som kulturväxt. Att korsa två växter som har bra egenskaper med varandra och på så vis möjliggöra uppkomsten av en växt med ännu bättre egenskaper har varit avgörande för mänsklighetens överlevnad ‒ och är det ännu. 

 

I det moderna jordbruket används dock få och starkt förädlade växtsorter (1). Att välja ut intressanta egenskaper innebär samtidigt att icke-intressanta egenskaper väljs bort. De växter som används idag har därför ofta en smal genetisk bas, vilket gör dem mindre motståndskraftiga mot växtsjukdomar. När de nyare sorterna har drabbats av växtsjukdomar har förädlarna fått söka sig till äldre sorter och vilda släktingar för att hitta de gener som ger resistens mot sjukdomarna. Under 1900-talet har 94% av alla grönsakssorter gått förlorade (3). Mångfalden i den gemensamma fröbank vi alltid har förlitat oss på är hotad. I samband med den gröna revolutionen, och ersättandet av lantsorterna med mer högavkastande sorter, har större delen av de gamla lokalstammarna gått förlorade (4). Lantsorternas betydelse blir ännu viktigare i och med de allt extremare klimat som förekommer. I Hopi Nation, Arizona, finns till exempel en majssort som kan odlas helt utan bevattning (3). Genom att majsen har odlats och förökats på samma plats under lång tid har den anpassats till det lokala torra klimatet, jordmånen och sättet hopifolket har odlat den på. I värsta fall kan varje utraderad sort innebära en för evigt förlorad egenskap. Idag förvaras äldre sorter av NordGen i så kallade ‘genbanker’. Detta bevarande kan dock ses som en slags konstgjord andning då lantsorter förlorar sin anpassning till lokala klimat när de inte kontinuerligt odlas.  Genteknik kan åstadkomma mycket, men kan inte mäta sig med den naturliga variationen av gener och hur dessa samspelar. Den genetiska diversiteten är avgörande för att möjliggöra ett resilient jordbruk. Idag har vi dock en jordbrukspolitik som direkt motverkar diversitet. 

 

1886 bildas den ’Sydsvenska föreningen för odling och förädling af utsäde’ (4). Genom åren uppstod flera förädlingsstationer i resten av landet, däribland ‘Balsgård förening för förädling av frukt och bär’. Efterhand som verksamheten utökades till hela landet bytte den namn till ‘Allmänna Svenska Utsädesföreningen’. Utsädesföreningen var i praktiken ett halvstatligt forskningsinstitut och hade inofficiellt rollen som Sveriges förädlingsanstalt. Utgångspunkt för verksamheten var “bondenyttan” och samhällsnyttan. Utsädesföreningen fick stöd för trädgårds- och potatisförädling samt resistens- och kvalitetsförädling, även om projekten inte förutspåddes bli företagsekonomiskt lönsamma. En betydande del av växtförädlingen bedrevs för norrländskt bruk och bruk inom andra skogsbygder. Förädlingsverksamheten riktade sig alltså inte enbart mot jordbruksbygderna på slätterna. Även hos de rent kommersiella företagen i Sverige, exempelvis Weibulls, fanns en vilja att vara till gagn för lantbruket och samhället. Skiftet i värdegrund tog vid när växtförädlingsrätten och hybriderna började ta plats.

 

Hybridgrödor kan ge upphov till något som kallas heterosis, hybrid vigour, vilket innebär att hybridavkomman ger ännu högre skörd än föräldrarna (2). Det råder delade meningar bland växtgenetikerna till varför det förhåller sig så. F1-hybrider är den vanligaste formen av hybrider inom agroindustrin. Dessa hybrider ger ofta högre skörd, men kan inte reproduceras från frö eftersom de recessiva gener som tidigare var gömda i föräldrarna uttrycks igen i nästa generation, F2. Vid odling av F1-hybrider måste alltså bonden köpa nytt utsäde från fröföretaget vid varje odlingssäsong. Det finns även andra hybridvarianter vars F2-hybrider (avkomma) beter sig på ett mer förutsägbart sätt, men dessa är inte lika vanligt förekommande i förädlingssammanhang. 

 

F1-hybriderna gjorde att förädlingen fick ett helt annat grepp om sorterna ‒ de blev produkter som gick att profitera på (4). I Sverige började man tidigt kommersialisera hybrider av sockerbetor, köksbetor, prydnadsväxter och råg; internationellt dominerade majs och solros. Lönsamhetstänkandet började allt mer prägla växtförädlingen och i samband med detta var även växtförädlarrättssystemet, alltså växtförädlarnas patenträtt, under uppbyggnad. Detta bidrog ytterligare till att ge växtförädlingen avsevärt större intäkter än tidigare. 

 

Som en följd av växtförädlarrättssystemet får inte bönder lov att föröka utsäde hemma på gården om det gäller en skyddad sort. Om sorten som ska odlas omfattas av växtförädlarrätt, måste bonden betala en avgift till Svenska Utsädesföreningen (5). I många fall är det över huvud taget inte tillåtet att använda eget utsäde av en viss art, istället måste utsäde köpas på nytt varje år.

 

För att få sälja en sort av lantbruks- och trädgårdsväxter måste de finnas förtecknade i en sortlista eller vara av en gröda som inte är reglerad i EU:s lagstiftning (6). Det är dock ganska få arter som används till vardagligt bruk som inte regleras av EU. Sorter som inte är med i någon sortlista får odlas, men utsäde eller plantor av sorten får inte säljas eller ges bort. Rotfrukter, lök, samtliga kålsorter (utom raps) är exempel på grödor som det inte är tillåtet att ta eget utsäde av, med undantag för amatörsorter, som får säljas i små förpackningar. Inom ekologisk odling är det tillåtet att ta utsäde, men även här krävs det att odlaren betalar en växtförädlaravgift och genomgår tidsödslande byråkratiska processer. 

 

Innan växtförädlarrätten kom till hade utsädesföreningen av principiella skäl inte representerat utländska sorter (4). Eftersom förädlingen riktade sig mot svenskt jordbruk och de förhållanden som råder här, sågs ingen mening i att marknadsföra sorter som främst var lämpade för andra miljöer. I och med växtförädlarrättssystemet, och den betydligt bättre ersättningen som gick att få för sin sort, var det fler utländska aktörer som såg möjligheterna i att närma sig den svenska marknaden. Successivt urholkades den allmännyttiga grund som utsädesföreningen hade vilat på. I slutet av 1980-talet hade projektstöden halverats. Under Utsädesföreningens, då under namnet Svalöv AB, sista år var två tredjedelar av växtförädlingsverksamheten externt finansierad.

 

Förädlingsarbetet är fortfarande underfinansierat och många förädlingsstationer i landet har lagt ner eller är hotade. Balsgård har sedan 90-talet (stegvis sedan 70-talet) haft svårt att finansiera sin växtförädling (7, 8). De projektstöd som ges både statligt och privat är bara för kortare perioder, trots att det exempelvis tar omkring tjugo år från korsning till registrering av en ny äppelsort. Även skötseln av allt det växtmaterial som bevaras på Balsgård är svår att finansiera.

 

Hybrider ger som tidigare nämnt ofta högre skörd (2). Men samtidigt som hybridsorter är genetiskt stabila är de också beroende av ett fragilt system. F1-hybrider och andra starkt förädlade sorter presterar bättre än traditionella sorter när bevattningssystem, pesticider och konstgödsel utnyttjas. Vid avsaknad av dessa insatser presterar ofta traditionella sorter bättre. Det finns därför många forskare som ifrågasätter den självklara överlägsenheten hos dessa sorter. Denna kontrastering görs inte bara med de olika sorterna i beräkning, utan även de monokulturella system respektive samodlingssystem som medföljer grödorna (9). Forskare hävdar vidare att forskningsresultaten inte ger bevis nog för att F1-hybrider skulle vara det uteslutande sättet att få fram stabila och högavkastande sorter (2). De menar att förädlingstekniken borde utnyttjas till mer produktiva ändamål samt att processen och slutprodukten vid F1-hybridisering blir för dyr.

 

I takt med att kostnad för utsäde och andra insatser ökar för bonden, är matpriserna fortsatt stagnerade eller sjunkande. Vi lever i konsekvenserna av den gröna revolutionen då jordbruket likformades med färre sorter, grödor och bönder. Detta är förödande både för matsäkerheten och matsuveräniteten, alltså att odlare och konsumenter bestämmer över markanvändning. Eftersom företagen äger utsädet har de kontroll över skörden. Bönderna står allt mer i beroendeställning till agroindustrin. Bondens roll blir snävare och går ut på att arbeta för industrin och tillgodose den med mark; i fattiga delar av världen späder detta ytterligare på en ekonomisk underordning (10). 

 

Idag sker försvinnande lite förädling anpassad för de norra regionerna (11). Även om de nya sorterna skulle fungera i nordligare miljöförhållanden är de också framtagna för stora industriella jordbruk. På grund av Sveriges historia av utsugning av de norra delarna av landet, finns det inte lika många industriella jordbruk i norr. Dessutom tillåter inte topografin i norr dessa storskaliga jordbruk på samma sätt som på slättbygderna. Dagens förädling är alltså både en konsekvens av, samt ett upprätthållande av, det industriella och centraliserade jordbrukets maktmonopol.  

 

Referenser

1. Nordgen (n.d). NordGen växter. [2020-08-10]

2. Brown, J., Caligari, P. & Campos H. (2014). Plant Breeding. 2nd edition. Wiley-Blackwell.

3. Betz, J. & Siegel T (2016). Seed: the untold story. (Film).

4. Olsson, G. (Red.) (1997). Den svenska växtförädlingens historia ‒ Jordbruksväxternas utveckling sedan 1880-talet. KSLA

5. Jordbruksverket. (2020). Använda eget utsäde. [2020-08-10]

6. Jordbruksverket. (2020). Registrering av nya sorter och växtförädlarrätter. [2020-08-10]

7. Nybom, H. (2014). Fyra nya äppelsorter från Balsgård. LTV-fakultetens faktablad.

8. SLU. (2019). Balsgårds historia. [2020-08-10]

9. Igbozurike, U.M. (1978). Polyculture and monoculture: Contrast and analysis. GeoJournal, vol. 2. ss. 443-449. 

10. Flygare, I.A. & Isacson, M. (2003). Jordbruket i välfärdssamhället 1945-2000. Natur och Kultur/LTs förlag.

11. Östling, T. (2020). Back to basics - a step forward.