Oktober 2019

Den svenska industrins giftiga ryggrad 

Siri Andersdotter 

 

”Om jag skulle hälla ut en liter olja i Hornträsket skulle jag bli dömd för det. Men Boliden kan skita ned hela sjön utan att det leder till någonting” - Loyd Lundström i en intervju i boken Smutsiga Miljarder av Arne Müller (2013). 

 

De geografiska områden som idag utgör Sverige, har en historia av malmbrytning och metallframställning som sträcker sig tusen år tillbaka (1). Gruvindustrin är betraktad av många som den svenska industrins ryggrad. Inte sällan målar politiker och företag upp Sverige som ett land i framkant vad gäller miljöhänsyn vid gruvbrytning. Men vad innebär det egentligen att vara i framkant? Och stämmer det verkligen? 

 

Gruvindustrin började snabbt expandera i slutet av förra decenniet och ingav stora förhoppningar om ökad produktion, fler jobb och ekonomiska vinster till samhället. Men det väckte också rädsla för allvarliga miljöproblem och ilska gentemot hänsynslösheten och ignoransen för vår natur och samernas kultur (2). 

 

Den s.k. ”gruvboomen” berodde på att förutsättningarna för gruvindustrin nyligen förändrats då malmpriserna ökat till följd av en radikalt större global efterfrågan (3). De metallfyndigheter som tidigare inte var lönsamma på grund av för låg metallhalt blev nu det. Detta innebär i sin tur att gruvprojekten blir mycket mer storskaliga, eftersom mer malm måste brytas för att få fram ett visst antal ton metall, med större miljöpåverkan som följd.

 

Det hävdas dock att denna utveckling inte är ett problem eftersom vi idag, speciellt här i Sverige, har en större kunskap och bättre teknik för att säkra att föroreningarna inte blir alltför stora. I september 2012 kommer också Sverige på andra plats i en internationell rankning i s.k. “Miljöregleringsindex” som tar hänsyn till olika miljöfaktorer, näst efter Finland (4). Men att vara framstående är inte detsamma som att vara bra. Kort därefter, i november senare samma år upptäcks en läcka i en gruva i östra Finland som ägs av bolaget Talvivaara. Hundratals miljoner liter vatten förgiftat med nickel, kadmium, uran och aluminium sprids i vattendragen och sjöarna nedströms. Händelsen rubriceras som Finlands värsta miljöolycka (5). Det är dessutom inte första gången dammen läcker och ilskan är stor hos lokalbefolkningen, konsekvenserna oöverskådliga och katastrofala. Stor kritik riktas mot myndigheterna om bristande miljöanalys och sent ingripande. Och detta är alltså världens högst rankade land när det gäller att begränsa miljöpåverkan vid gruvbrytning. 

 

Sverige är inte bara i toppskiktet det gäller miljö, utan också bland de attraktivaste länderna i världen för utländska gruvbolag (2). För snart 30 år sedan släppte vi prospekteringen fri. En sådan ändring innebär att nu får företag från hela världen komma hit och ansöka om att exploatera naturresurser. Många länder har infört gruvskatter, för att vinsterna av gruvdriften ska bidra till samhället. Det finns också exempel där lokal- och ursprungsbefolkning har vetorätt. I Sverige ser det inte ut så. Endast 1,5 promille av malmvärdet betalas som ersättning till markägaren och 0,5 promille till staten. Däremot skapas jobb och samhället förväntas därför gå med vinst, trots att de stora summorna hamnar hos aktieägarna som ofta sitter i andra länder. Vår fria prospektering och de låga avgifterna lockar många utländska bolag som kommer hit för att bryta metaller billigt, med risk att endast efterlämna sig föroreningar vars kostnader samhället i sin tur får stå för. Frånvaron av högre gruvskatt försvaras med argumentet att de höga miljökraven här kostar mycket för företagen. Många menar att vi ska vara glada att företag vill komma hit och skapa jobb. Men till vilket pris skapas dessa jobb? Och följer de ens miljökraven? 

 

Fallet vid gruvan i Finland är ett skräckexempel, men sådana finns det tyvärr gott om, inte minst också här i Sverige. Det finns dock en stark tendens att istället vilja skylta med vår höga standard vad gäller miljöhänsyn. Inte minst från företagens sida är grönmålningen utbredd. Där har uttryck som “miljövänlig gruva” använts när företag försöker etablera ett projekt (6). Men faktum är att en gruva är den enskilda verksamhet som innebär störst miljöpåverkan av alla industrier (2), och då särskilt vid dagbrott som innebär att brytningen sker ovan jord. Buller, stendamm, en del läckage av sprängämnen och tungmetaller, förstörda livsmiljöer samt stora koldioxidutsläpp är några exempel på hur gruvor skadar miljön. (7)

 

Gruvor är långsiktiga projekt - med långsiktiga konsekvenser (2). Här pratar vi om ett tidsperspektiv på 1000 år. Riskerna och problemen börjar dock på riktigt när en gruva läggs ner, eftersom att avfallet från gruvbrytningen kan göra att tungmetaller och ibland radioaktiva ämnen läcker ut i vattnet. Detta är ofta en långsam process som är svår att upptäcka innan allt liv i ett vattendrag redan har dött. Till skillnad från gruvor är företag däremot inte några långsiktiga projekt. De påverkas av världsekonomins svängningar och förändringar i metallpriser. En gruva är kanske i drift och skapar jobb i 5-20 år innan fyndigheterna är slut. Men de allvarliga konsekvenser som gruvan har på miljön kommer många generationer framåt behöva leva med och hantera. 

 

Även om lagen säger att bästa tillgängliga teknik ska användas för miljösäkerheten så innebär det stora utgifter för företagen och därför används inte sällan mindre säkra metoder (8). Så oavsett hur mycket vetskap vi har om hur man på bästa sätt ska hantera en gruva, så gäller det att kunskapen också implementeras till fullo, vilket strider mot de ekonomiska vinstdrivande intressena hos företagen. Kortsiktig vinstmaximering hamnar alltså i konflikt med miljömässigt långsiktiga faktorer.

 

Till exempel så är flera av de planerade gruvor som är i ansöknings- och uppstartningsprocess just nu, placerade nära dricksvattentäkter och i områden med landets bästa jord. Särskilt i en tid då vi står inför klimatförändringar med varmare temperaturer och mer torka kommer vattnet spela en avgörande roll. Därav kanske man tycker att vi borde vara lite extra försiktiga med gruvprojekt för att inte äventyra framtida tillgång till rent vatten och bra odlingsmark ännu mer. 

 

Samtidigt är efterfrågan på metaller stor, och om vi ändå ska starta gruvor är det då inte bättre att vi gör det här, i ett av de länder som åtminstone är bättre än många andra på att värna om miljön? Det skapar ju dessutom jobb här och är en viktig industri trots allt. Självklart kan inte efterfrågan fortsätta att öka år efter år, mängden av naturresurser är ju ändlig. Men för att få fram den metallen som vi trots allt använder i nuläget finns det ett bättre och mer miljövänligt alternativ, att återvinna metallerna som vi redan har tagit upp ur marken (9). Detta är dock något som missgynnas av politiken till förmån för öppningen av nya gruvor. Gruvindustrin gynnas t.ex. genom ekonomiska bidrag och skattereduktioner, på t.ex. koldioxid. Att exploatera nya naturresurser är därför mer lönsamt i dagens politiska läge, trots att halterna av metall kan vara lika höga i avfall som i berggrunden. Återvinning av metaller skulle alltså kunna vara mycket mer lönsam och vår användning av metall mer miljövänlig och etisk. 

 

Det finns många som idag gör motstånd mot Sveriges ansvarslösa gruvpolitik. De kräver veto för ursprungsbefolkning och lokalbefolkning gentemot gruvplaner och skärpt miljöhänsyn. En förändring av vår ryggradsindustri är nödvändig om vi inte vill leva med katastrofala miljömässiga och ekonomiska konsekvenser. 


Vill du fördjupa dig mer rekommenderas: 

~ Reportageserien Malmens Makt, Kaliber, Sveriges Radio P1 (2012).  

~ Arne Müllers böcker om gruvindustrin Smutsiga Miljarder (2013), och Elbilen Och Jakten På Metallerna (2019). 

~ Naturskyddsföreningen har också en bra överskådlig rapport. https://www.naturskyddsforeningen.se/sites/default/files/dokument-media/gruvrapport_naturskyddsforeningen.pdf (2014). 


Referenser

1. Sveriges geologiska undersökning, ”Svensk Gruvnäring”  (https://www.sgu.se/mineralnaring/svensk-gruvnaring/) (Hämtad: 2019-09-29). 

2. Sveriges radio P1, Kaliber, Malmens Makt, ”Miljarderna försvinner - skiten blir kvar” (2012-10-26) (https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1316&artikel=5325964)

3. Arne Müller, Smutsiga Miljarder - Den Svenska Gruvboomens baksida s.10-13.  Ord&visor förlag (2013). 

4. Ibid. s.13-17. 

5. Jenny Sanner Roosqvist, Klotet i Vetenskapsradion, ”Talvivaara. En av Finlands värsta miljöolyckor” (2012-11-14) (https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3345&artikel=5346306)

6. SVT Nyheter, ”Greve och nunna leder proteströrelse mot gruvplaner på Österlen” (2019-04-28) (https://www.svt.se/nyheter/inrikes/greve-och-nunna-leder-protestrorelse-mot-gruvplaner-pa-osterlen)

7. Sveriges Geologiska Undersökning ”Gruvor och miljöpåverkan” (2017-11-24) (https://www.sgu.se/mineralnaring/gruvor-och-miljopaverkan/

8. Müller. Smutsiga Miljarder, s.46. 

9. Extrakt, ”Metallåtervinning missgynnas till förmån för nya gruvor”. (2014-05-12) (https://www.extrakt.se/metallatervinning-missgynnas-till-forman-for-nya-gruvor/