Mars 2020
Jättelyft för Alnarp när Wenglén blickar framåt?
Nils-Erik Norrby
När dessa rader skrivs har jag precis nåtts av nyheten att försäljningen av vissa livsmedel under de senaste dagarna varit högre än vanligt i Stockholm. Detta efter att kunder hamstrat mat på grund av oro för följderna av coronaviruset (1). Är oron befogad? Borde jag också bunkra? Är det rätt att roffa åt sig av den mat som finns innan någon annan hinner, eller finns det andra sätt som gör att ingen behöver gå hungrig?
I en tid av oro är frågorna många och svaren få. Genom köksfönstret från det som sägs vara det äldsta huset vid Alnarp låter jag blicken vandra över den höstplöjda åker som sträcker sig fram till E6:an. Vårsolens strålar speglas i tiltorna med moränlera. För tre veckor sedan hämtades sockerbetorna som odlades där i somras och som lagrats i en stuka i åkerkanten. Hela vintern låg betorna i tryggt förvar medan den återuppväckta debatten om Sveriges livsmedelsberedskap fortsatte. Om några veckor ryker åter dammet bakom harvar och såbillar på samma åker. En ny odlingssäsong tar sin början i jord som gett bröd på bordet sedan bronsåldern.
På andra åkrar blev 2019 års skörd den sista. Bortom motorvägen kan jag skymta maskinerna som används vid utbyggnaden av järnvägen mellan Lund och Malmö från två till fyra spår. Det som Trafikverket beskrivit som en ”flaskhals” i järnvägsnätet ska bort. Förra veckan nådde grävmaskinerna fram till Höje å väster om Lund och grävde bort den sista biten åkermark som låg i vägen för projektet. Var det värt att offra åkermarken? Uppfyller exploateringen Miljöbalkens krav som säger att åkermark bara får tas i anspråk om ”…det behövs för att tillgodose väsentliga samhällsintressen…”? Är någon beredd att ifrågasätta järnvägs-satsningar i en tid när tåget är det politiskt korrekta färdmedlet?
Som student vid Alnarp borde jag kanske lägga oron för tillståndet i världen åt sidan och fokusera på studierna. Jag borde kanske känna stolthet över att få studera vid ett universitet där ledningens måtto är att SLU ska vara med och lösa de globala miljöproblem mänskligheten är ställd inför. Jag borde kunna känna tillförsikt över att kunna studera vid den ”gröna ö” som Alnarpsområdet utgör. Om åkermark och grönytor hotas på andra håll borde dem i varje fall anses viktiga att bevara just här vid Alnarp. Jag frågar mig om inte bevarande av åkerjorden borde vara prioriterat av SLU, som har regeringens uppdrag att leda omställningen av de gröna näringarna i en tid av ökade miljökrav och genom forskning möjliggöra en ökad produktion av livsmedel i Sverige.
Jag sätter mig vid mitt skrivbord, som är täckt av handlingar som rör föreningarna Skydda Skogen och Den Goda Jordens försök att bevara skog och jordbruksmark. Jag ser på bilden i Sydsvenskan från den 15 februari 2020. Det är idel glada miner när Lommas kommunalråd Robert Wenglén och företrädare för Akademiska hus och ledningen vid SLU Alnarp korsar järnvägsspåret på Alnarpsområdet. Lomma kommun har strax innan köpt 28 hektar åkermark av Akademiska hus och SLU. Åkermarken är belägen mellan Vinstorp i Lomma och motorvägen samt norr om Sundsvägen på Alnarpsområdet. En tågstation vid Alnarp, nya bostäder, en bullervall mot E6:an samt ett ”…verksamhetsområde för företag inom kunskapsbranschen med koppling till SLU:s verksamheter.” uppges vara det marken är tänkt till. Sydsvenskan citerar Robert Wenglén:”–I framtiden kommer många att uppleva Alnarp som ett föredöme i stadsbyggnadskonst.” (2).
På mitt skrivbord finns också 14 sidor som beskriver försöken jag och andra studenter gjorde att granska och hejda SLU:s aviserade markförsäljning (3). Dokumenten visar hur universitets tjänstemän i bästa public-relations-stil gav fylliga svar på frågor vi ställde men undvek sådant som var av kontroversiell karaktär eller hänvisade till personer som aldrig svarade. Två av dem som aldrig svarade på en enda fråga var SLU:s rektor och dekanen för LTV-fakulteten. Var det värt att lägga 50 timmars arbete för att diskutera en fråga där det på ett tidigt stadium framstod som uppenbart att ledningen inte tänkte ändra sig? Jag tror att det var värt varenda minut. Ännu är åkermarken inte exploaterad. I vårsolen spirar höstsäden mellan stadsdelen Vinstorp och E6:an i en kommun där företrädare för kommunen tidigare ska ha uttryckt en viss stolthet över att Lomma inte omges av externa köpcenter. Det finns tid att tänka om och inse att Lomma har kvar ett landskap som grannkommunerna offrat.
Den 28 februari skildrade Sveriges Radio hur socialminister Lena Hallengren besökt ett sjukhus för att få en redovisning av beredskapen med anledning av coronaviruset. Lena Hallengren citerades: "-När jag lyssnar till Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen så får jag bilden att vi har en god beredskap" (4). Det tog inte många minuter innan rubriksättarna i andra media drog paralleller till statsminister Per Albin Hanssons tal på Skansen i Stockholm den 27 augusti 1939, fem dagar innan Tyskland invaderade Polen och det andra världskriget började:
Det är naturligt att allteftersom katastrofen synts rycka närmare, man med ökad ängslan frågat om de små nationernas möjligheter att hålla sig utanför. Jag förtröstar starkt på våra möjligheter i detta stycke. Vår egen vilja är samlad och beslutsam. Vi ha intet otalt med andra, vi känna icke någon vår fiende, ingen kan ha något reellt intresse av att driva oss ut ur neutraliteten. Men om branden bryter ut måste alla vara på sin vakt. Regeringen har vidtagit alla anstalter för vakthållning och skydd, som nu kan anses påkallade. Dessa komma att utvidgas och stärkas i den mån så befinnes nödvändigt. Vår beredskap är god. Detta gäller också ifråga om våra möjligheter att upprätthålla folkförsörjningen under de svårigheter och påfrestningar, under vilka de även utanför stående komma att ställas i händelse av ett stormaktskrig. Någon anledning till panik inför ett sådant läge finnes absolut icke. Vårt jordbruk har under de senaste åren alltmera hänvisats till hemmamarknaden. Det är bättre rustat än någonsin att på sitt område uppbära självförsörjningen. (5)
Debatten om Per Albin Hanssons tal har pågått i decennier och lär fortsätta. Avsåg Per Albin med orden ”vår beredskap är god” både landets militära beredskap och livsmedelsberedskap? Hur det än var med detta kom den förra att sättas på prov under mer än fem års tid medan den senare endast i begränsad utsträckning fick visa vad den gick för i skarpt läge. Ransonerna var begränsade och den äldre generationen mindes det beska cikoriakaffet livet ut men ingen behövde gå hungrig. Man odlade det som kunde odlas och bunkrade det som kunde bunkras, för det egna hushållet och för hela samhället. För vän av ordning: Nej, allt var inte rättvist. Det förekom svartabörs-handel. Men historien från första världskriget med ”Gulaschbaroner” och hungerkravaller upprepades inte.
En grundläggande förutsättning för att klara krigsåren var samma åkerjord där vårbruket snart ska börja. Skillnaden är att åkern idag ska försörja mer än dubbelt så många som på 1940-talet. Detta i ett Sverige där den politiska majoriteten hittills inte gjort kraftansträngningar för att stoppa exploateringen av åkermark.
Referenser
(1). Andersson Leveby, I. 2020. Oro för coronaviruset får Brommabor att hamstra mat. Mitt i Bromma 2 mars 2020.
(2). Amnell, M. 2020. Jättelyft för Alnarp när Wenglén blickar framåt. Sydsvenskan 15 februari 2020.
(3). Norrby, N. 2020. Sammanställning i kronologisk ordning av händelseförloppet i november och december 2019 vid den granskning studenter vid Alnarp genomfört av SLU:s planer att sälja fastigheten Vinstorp 23:1 och Alnarp 1:1 (del av) till Lomma kommun. Reviderad version 2020-01-10. Opublicerat.
(4). Kleppe, E. 2020. Socialministern om Coronaviruset: Vi har en god beredskap. Sveriges Radio P4 Västmanland 28 mars 2020.
(5). Wikipedia 2020. Vår beredskap är god. Wikipedia 2020-03-03
Taggar: Nationell politik, Landfrågan