December 2019

Ny lag främjar matsuveränitet i Maine, USA

Martin Seger


I oktober 2017 klubbades en lag igenom i USAs nordöstligaste stat Maine, som innebär att kommuner tillåts att kontrollera lokala system för produktion, processering, konsumtion och direkta utbyten av mat mellan producenter och konsumenter, verksamheter som tidigare enbart reglerats på statlig och federal nivå (1). Vissa kommuner i Maine arbetade fram egna matsuveränitetsförordningar så tidigt som 2011, då de benämnde sig själva som ”matsuveräna”. Genom instiftandet av dessa förordningar försökte de arbeta emot statliga och federala regleringar av lokal produktion och försäljning av mat. Dock stred dessa kommunala förordningar på vissa punkter mot federal reglering av matproduktion, något som drog till sig uppmärksamhet från de federala mat- och jordbruksorganen FDA och USDA. Några veckor innan den nya statliga lagen var tänkt att träda i kraft i Maine fick guvernören LePage ett brev från USDA där de hotade att flytta kontrollen över kött och fågelproduktion från statliga till federala inspektörer om lagen skulle träda i kraft i dess dåvarande form. Maines statliga lagstiftande instans kallade till akut möte, och beslöt sig för att ändra lagförslaget på de berörda punkterna (3).


Efter lagens verkställande har dock ett ständigt ökande antal kommuner i delstaten instiftat egna förordningar för produktion, distribution och försäljning av mat (2). Heather Retberg, förespråkare för matsuveränitet, menar att Maine kommit förvånansvärt långt på den korta tid som gått sedan lagen trätt i kraft. ”När hotet från stats-mässiga hinder togs bort blev en mängd kommuner villiga att låta den här vettiga mat-policyn träda i kraft. Jag hade inte kunnat föreställa mig hur många människor över hela staten som bara väntade på den här förändringen” säger hon till tidningen Bangor Daily. Succén har gräsrotsinitiativ att tacka, och Retberg menar att potential för ännu fler lokalt skrivna förordningar för reglering, eller kanske snarare avreglering, av matproduktion finns överallt där folk bryr sig om regenerativt jordbruk, en lokalt baserad matmarknad och är villiga att engagera sig i sin kommunalpolitik (1).


Demokratiske statssenatorn Troy Jackson menar att lagen fått exakt den effekt som den var menad att ge. ”Den eggar intresset hos små odlare och producenter och skapar en ekonomi för dem. Jag tror att ju fler människor som förstår processen och vad matsuveränitet innebär, desto fler kommuner kommer att ansluta sig till förordningen.” En producent som håller med är Suzanne Dunham från byn Greenwood med 800 invånare, som tillsammans med sin man driver ett hem-baserat bageri och honungsföretag, samt är föreståndare för en lokal ”farmers market”. Innan lagen trädde i kraft var deras företag fullt licensierat av staten, men Suzanne menar att många andra i deras samhälle inte haft möjlighet att gå igenom den kostsamma och omständliga processen för att få statlig licens. Genom den lokala förordningen som kommunen instiftade i juni 2018 har detta hinder undanröjts (1).


En annan invånare i Greenwood som dragit nytta av lagändringen är Amy Chapman, som driver ett hembageri på deltid. Hon menar att kommunens matusveränitetsförordning gör det möjligt för henne att göra pajer och andra bakverk hemma i sitt eget kök och att sälja dem direkt till kunder utan att behöva ha statlig licens. ”Eftersom jag har flera andra deltidsjobb och bakning bara är en liten del av det jag gör, skulle det inte vara värt min tid, mina pengar eller min energi att göra det för en veckolig ”farmers market” om jag var tvungen att gå igenom statens process för att bli en licensierad producent.” menar Chapman. Samtidigt, genom att hon nu kan sälja direkt till sina kunder, kan hon bygga personliga relationer med dem, och de kan fråga henne om ingredienser och bakningsmetoder, vilket bygger band av tillförlitlighet (1).


Michelle Shutty driver ett litet hem-baserat kafferosteri i Greenwood, och menar att ”Greenwood Food Sovereignty Ordinance”, som den lokala förordningen heter, givit henne en chans att snabbt och smidigt introducera sin produkt till kunder i området via sin lokala ”farmers market”, och lät henne göra en marknadsundersökning som klargjorde att det fanns tillräcklig efterfrågan för att det skulle vara lönt för henne att starta företag, utan att behöva gå igenom licensieringsprocessen. Nu har hon en statligt licensierad mobil försäljning av sitt hemrostade kaffe, en investering hon kunnat göra genom att förordningen gjorde det möjligt för henne att tjäna pengar på att sälja på smidiga vis i sin lokala miljö (1).


Förordningen, ”Maine Food Sovereignty Act”, som är förvånansvärt koncis och kortfattad innefattar i huvudsak följande:


Det är Statens policy att uppmuntra självförsörjning gällande mat hos sina invånare. Departementet ska stötta policies som:

1. Lokal kontroll: Genom lokal kontroll bevarar samhällens förmåga att producera, processera, sälja, köpa och konsumera lokalt producerade livsmedel

2. Småskalig odling och matproduktion: Säkerställer bevarandet av familjegårdar och mat-traditioner genom småskalig odling och matproduktion.

3. Förbättrad hälsa och välmående: Förbättrar hälsa och välmående hos Statens invånare genom att reducera hunger och öka matsäkerheten genom förbättrad tillgång till hälsosam och näringsrik mat genom att stötta familjegårdar och uppmuntran till hållbart odlande och fiskande.

4. Självtillit och personligt ansvar: Stöttar självtillit och personligt ansvar genom att säkerställa möjligheterna för individer, familjer och andra konstellationer att producera, processera, marknadsföra och sälja livsmedel direkt till kunder, med syfte att förtäras enbart av kunder och deras familjer.

5. Lantlig ekonomisk utveckling: Främjar lantlig ekonomisk utveckling och miljön och den sociala rikedomen hos lantliga samhällen. (4)

 

Professor Sara Schindler vid University of Maine School of Law menar att det finns intressanta möjligheter för stater att förstärka och utöka auktoriteten hos sina kommuner, och att den nya matsuveränitetslagen i Maine är ett bra exempel på detta. Dock menar hon att staterna borde fokusera på att öka självstyre inom de områden som inte är starkt reglerade på federal nivå, för att undvika konflikter mellan lagstiftningar på olika nivåer, och för att undvika förvirring för producenterna (3). Ett maktskifte från storskalig nivå till lokal, småskalig nivå gällande matproduktion är en essentiell process för att kunna bidra till en mer blomstrande lokal matproduktion, och därmed en ökad pålitlighet och resiliens hos matförsörjningen, såväl i Maine som i övriga världen. Maines kommuners egenhändigt skapade, lokalt anpassade förordningar är steg i rätt riktning mot detta, och kan förhoppningsvis bli ett fenomen vi får se mer av runt om i världen.


Referenser:

1. Bayly, J. (2018). One year after becoming law, food sovereignty in Maine has taken hold. Bangor Daily News.

2. Cousins, C. (2017). Legislature fixes food sovereignty bill to comply with state and federal rules. Bangor Daily News.

3. Schindler, S. (2018). Food fight: federalism, localism, and food sovereignty in Maine and beyond. Maine Law.

4. Maine Legislature. (2017). Chapter 8-F: Maine Food Sovereignty Act. Statutes.