Slätten som ideal — ej möjligt och ej önskvärt
Maximilian Isendahl och Tove Sundström
Efterkrigstiden har sett en stegrande koncentrering av matproduktionen till slätterna i de södra delarna av Sverige. Stordrift och mekanisering lämpar sig inte på den större delen av landets landskap: skogsbygd med utspridd jordbruksmark och mindre åkrar. Industrialiseringen av jordbruket innebar en nedläggning av de mindre jordbruken i skogsbygderna till förmån för allt större specialiserade gårdar på slätterna. Denna typ av koncentration av jordbruket är konsekvensen av ett industrialiserat jordbruk understött av jordbruksuniversitetens rekommendationer och statens politik.
De stora lantbruksuniversitetets fysiska placering på slätterna vid Alnarp och Ultuna återspeglas i forskningen och undervisningen. Det finns flera förklaringar till detta, bland annat ekonomiska och politiska. En annan förklaring handlar om utformningen av jordbruksvetenskapliga försök; experimentodlingar och teoretiska modeller förenklar och homogeniserar de komplexa processerna i agrara ekosystem som ofta reduceras till kortsiktiga input/output-förhållanden. I försök gynnas därmed monokulturer på homogena fält, som styrs av lärdomar av de mer vetenskapligt lätthanterbara fälten fysik (mekanik) och kemi (konstgödsel och bekämpningsmedel). Det är väl känt att detta resursintensiva tankesätt resulterat i en rad problem inom jordbruket. Många av de lösningar som presenteras för dessa problem följer dock samma bana och innebär oftast bara mindre justeringar inom samma industriella synsätt. Ett exempel är digitalisering som lösning på övergödning, även kallat precisionsjordbruk, som kräver högteknologisk utrustning som GPS-styrda traktorer och gödselspridare. Denna och andra kapitalkrävande “lösningar” på problem som industriellt jordbruk skapat eller accelererat bidrar till ett än mer storskaligt och koncentrerat jordbruk. Idealet är att genom digitalisering kontrollera och styra så många faktorer som möjligt. Slätten är den mest lättkontrollerbara försöksytan och därmed också den produktionsyta som efterliknas. Detta ideal dras till det absurda i hydroponisk odling där allt kontrolleras för att teoretiskt sett ge bäst förutsättningar – till och med solljuset ersätts av lampor och därmed är avskärmningen från naturliga processer fullbordad.
Genom politiska beslut har koncentreringen från blandad skogsbygd till homogen slätt genomförts mer eller mindre uttalat och under varierande förutsättningar. Att staten föredragit storskaliga, specialiserade jordbruk på slätterna har genom historien haft olika anledningar. Jämfört med varierat småbruk i skogsbygderna är det centraliserade jordbruket enklare att beskatta och kontrollera och uppvisar en visuell ordning som föredras från centralt håll (1). Mest relevant är kanske att vid koncentration och mekanisering av jordbruket kan både arbetskraft och mark användas till andra ändamål – arbetskraft i städer och utökning av skogsindustrin. I 1947 års jordbrukspolitiska beslut var ett av målen en strukturrationalisering där småbruk skulle läggas ner eller slås ihop till större enheter, något som lantbruksnämnderna ansvarade för (2). Rationaliseringen trappades upp efter hand och det var “flyttlassens tid i svensk efterkrigshistoria” (2, s. 233), där inlandet och norra Sverige drabbades kraftigast av jordbruksnedläggning. Det jordbrukspolitiska beslutet 1967 var ett stort kliv i samma riktning, där rationaliseringen ökade ytterligare och ett mål var att självförsörjningsgraden skulle sjunka till under 80%. Lantbruksnämnden i exempelvis Kronoberg förklarade länets jordbruk olönsamt och drev på nedläggning av gårdar och storskalig skogsplantering på åkermark för att gynna skogsbrukets exportindustri (2, 3). Den nyliberala riktningen sedan 1990-talet har samma effekt genom andra medel: frihandel och fri spekulation slår ut små och medelstora gårdar där expansion inte är möjlig. EU:s jordbrukspolitik gynnar systematiskt storskaligt jordbruk, med till exempel gårdsstödet som betalas per hektar.
Slättens ideal har alltså ansetts vara det mest produktiva, logiska och ideologiskt korrekta. Industrin söker ständig expansion, jordbruksuniversiteten söker ytlig rationalitet, och politiken söker lönsamhet. Vad har detta för samhälleliga konsekvenser?
En uppenbar följd av nedläggning av skogsbygdernas små och mellanstora jordbruk är förlust av produktion. Detta var tydligt efter 1967 då sänkt produktion ledde till ökade matpriser som resulterade i protester bland stadsbefolkningen (2). Den nyliberala förändringen under 1990-talet hade ännu större inverkan på självförsörjningsgraden (den sjönk då till ca 50%, ifall foder inte inräknas, eller ca 25% med foder inräknat). Även om lågprisimport för tillfället hindrar en sjunkande produktion från att leda till prishöjning på mat, är vårt samhälle idag ännu mer sårbart i händelse av kris än på tidigt 1970-tal.
Sydsveriges slätter är få och små och kan inte försörja hela landets befolkning – och inte heller är det önskvärt att det ska vara så. Koncentrering av matproduktion innebär per definition ett flertal allvarliga problem för både samhälle och miljö.
Centralisering av produktionen innebär samma risker på samhällsnivå som monokulturer och specialisering gör på gårdsnivå. Sårbarheten ökar för skadegörare som lättare kan sprida sig över homogena miljöer samtidigt som lokala extremväder kan få stora konsekvenser. Ett exempel är svensk äppelproduktion, där 85% av den kommersiella äppelproduktionen ligger i Skåne. De två senaste åren har det varit frost under blomningen (något som ökar med klimatförändringarna), vilket 2019 innebar en skördesänkning på ca 35%.
Homogenisering av markanvändningen på regional nivå, alltså skapandet av ”rena” jordbruks- och skogsbygder, gör att den biologiska mångfalden sjunker i landskapen. Förlust av biodiversitet innebär negativa konsekvenser för ekosystemen och naturliga processer, även de som är viktiga för oss – inklusive matproduktion. Varierade landskap som skogs- och mellanbygder bidrar med exempelvis pollinatörer, skydd mot skadeinsekter och möjliggör mångfunktionell markanvändning som skogsbete. I homogena jordbrukslandskap ersätts detta istället med en ökad användning av insatsmedel. Bildandet av mer renodlade skogsbygder leder till en död landsbygd, eftersom färre kan försörja sig på skogsbruk då det är mer extensivt än jordbruk.
Centralisering av produktionen innebär både direkt och indirekt en centralisering av makt. Dels genom den ekonomiska makten som koncentreras med markägande, kapitalackumulation och kontroll över marknaden. Dels genom den resulterande urbaniseringen och folkförflyttningen – och alltså en koncentrering av både röstberättigade och media – som politiskt innebär att storstadsområden stärks på bekostnad av landsbygden.
Referenser
1. Scott, J.C. (1999). Seeing like a state. Yale University Press.
2. Flygare, I.A. & Isacson, M. (2003). Jordbruket i välfärdssamhället 1945-2000. Natur och Kultur/LTs förlag.
3. Jonsson, S. (1971). Minnesbok över den svenske bonden. LTs förlag.
