Staten och vetet

Maj 2020

Staten och vetet

Tove Sundström 

 

Svedjning eller svedjebruk är en mycket vanlig metod inom jord- och skogsbruk världen över och har historisk betydelse även i Sverige. Svedjeodling har flertalet utföranden, men innebär i sin enklaste mening att bränna ett stycke skogsmark för att där sedan bedriva jordbruk (vanligtvis odlas säd, och efter ett antal säsonger kan marken användas för bete och produktion av slåtter). Marken kan då brukas i ett antal år för att sedan tillåtas falla i träda, medan ett annat skogsstycke svedjas. Denna typ av kombinerat jord- och skogsbruk uppmuntrades till en början av svenska staten eftersom den innebar ökade skatteintäkter och utökad odlingsmark (1). Dock skedde en förändring i statens syn på svedjebruk när gruvindustrin växte i början av 1600-talet och krävde stora kvantiteter av timmer; förbud tillkom, och svedjebruket minskade för att slutligen upphöra under 1800-talet då sågverksindustrin utvidgades. Svedjebruk beskrivs ibland med nedsättande termer, som engelskans “slash-and-burn cultivation”, och framställs som en bakåtsträvande och barbarisk jordbruksmetod.

 

Ett liknande exempel på statlig ambivalens finns från Medelhavsön Korsika, som ockuperats både av Genova och Frankrike under historiens gång. Då ön styrdes av Genova ville staten att öns befolkning skulle överge den rådande pastoralismen och påtvingade den odling av kastanjer för att framtvinga permanent bosättning, med syftet att underlätta beskattning och främja lönearbete (2). Odling av kastanjer, som kräver ytterst lite underhållning, passade emellertid gott ihop med en pastoral livsstil, vilket ledde till att odling av kastanjer senare förkastades av den franska makten. Grunden för en stark stat bygger på produktiv jordbruksmark, en koncentrerad och bofast befolkning för enkel beskattning och påtvingat arbete, samt militär arbetskraft (3). Både svedjebruk och pastoralism har beskrivits som primitiva och outvecklade metoder, just för att de är så kallade “statsavstötande” och försvårar ett statligt härskande.

 

Då franska staten regerade över Korsika kallades kastanj “mat för de lata”. Medan Genovas styre använde odling av kastanj för att centrera befolkningen på öns inland och därmed tillåta kolonisering av kusterna och gynna exporten, menade det franska styret att odling av kastanj berövade ön på möjligheter för storskalig produktion av vete (2). Kastanj, som producerade mer stärkelse än sädesslag och som kräver mindre utrymme, har alltså både upphöjts och förkastats beroende på den styrande statens ekonomiska motiv och politiska agenda. Påbudet från det styrande Genova om att odla kastanj bemöttes med motstånd från öns befolkning, och accepterades först efter nästan hundra år. Då hade kastanjen blivit en frihetssymbol för rebellerna och en källa till mat i bergstrakter som användes som tillflyktsområde och erbjöd skydd från det statliga förtrycket.

 

På höglandet i sydöstra Asien finns bergsamhällen som länge livnärt sig på småskaligt svedjebruk, pastoralism, jakt och skörd av vilda bär, rötter och frukter. Ofta beskrivs dessa samhällen som kvarlämningar från förr eller, av staten, som samhällen som “saknar förmågan att civiliseras” (3). Civiliseringsprocessen är ofta inte frivillig, utan grundar sig på utnyttjande, exploatering och våld, och istället för att små samhällen inom geografiskt svåråtkomliga områden kallas “primala efterlämningar” bör de benämnas som ett progressivt motstånd mot ett statligt förtryck.

 

Även i mer bofasta samhällen i Indonesien bedrivs svedjebruk av banjareser, och där ger staten ett mer byråkratiskt motstånd. Skog som ligger i träda men som ingår i roterande bruk klassas som “ägarlös”, trots att den i generationer kan tillhöra en och samma släkt. Där tvingas familjer plantera fruktträd i skogen för att staten ska erkänna ett ägande, och när marken sedan svedjas är det för att “återställa en icke-produktiv fruktodling”. För att kunna bedriva en hållbar livsmedelsproduktion tvingas alltså befolkningen kringgå statens byråkrati (4).

 

Under Hollands kolonialisering av Indonesien kallades svedjebruk för “plundring”, inte för att svedjning innebar outnyttjade naturresurser eller ett ekologiskt förfall, utan för att metoden berövade kolonin möjligheten att kontrollera och exploatera bönderna. Indonesiska staten kallar svedjebruk för ett slöseri och vill hellre att marken nyttjas till kommersiell timmerproduktion, men endast av ekonomiska skäl; svedjebruk genererar lägre inkomst till staten genom att producera mindre exportprodukter, men försörjer i mycket högre grad lokalbefolkningen i jämförelse.

 

I västra Kalimantan (ön Borneo, Indonesien) byggs arbetet upp på det sätt att svedjebrukare hjälps åt att arbeta inom olika svedjor för att jämna ut arbetsbelastningen mellan perioder av träda och bruk. Denna typ av kommunalism orsakar en oro hos staten för att gemensamt arbete inte anses uppmuntra ökad produktion, och staten har av denna anledning gjort olika försök att istället främja individualism och entreprenörskap (4).

 

Under 1800-talet i Sverige fick svedjebruk återigen status i regeringens ögon, då befolkningsantalet steg och den inhemska produktionen av mat behövde öka. Svedjning kan genomföras på näringsfattiga podsoljordar, och blev en viktig metod för ökad livsmedelsförsörjning (1). Även under andra världskriget fick svedjebruket ett uppsving. Trots återkommande försök från den svenska staten att förbjuda och begränsa svedjebruket i landet, exempelvis genom byråkratiska processer för att söka tillstånd, har svedjning av skogsmark ständigt skett där bönder och landsbygdsbefolkning haft behov av metoden.


I dessa exempel ser vi inte en stat motiverad av en stabil självförsörjningsgrad, ökad levnadsstandard hos sin befolkning eller matsuveränitet och matsäkerhet. Vi ser en stat motiverad av ekonomisk lönsamhet, även om de verktyg staten använder för att uppnå sitt mål kan variera över tid och plats. Kolonialister med starkt ekonomiskt och politiskt kapital gynnas av storskalig exploatering av mark och naturresurser, och styr ett narrativ där samhällen som är svåra att expropriera framställs som barbariska. Det sker en nominalisering kring statens ”civilisering” av dessa samhällen, där den framställs som en naturlig utveckling, men i själva verket är den tvångsmässig och följer en stor makts utnyttjande av mer politiskt utsatta samhällsgrupper, som inte alls på samma sätt som staten gynnas av storskalig och kapitalintensiv produktion (4).

 

Referenser

1. Lundin C (2000). Svedjebruket i Sverige - en nödvändighet för människans födotillgång. Skogsvetarprogrammet.

2. Michon G (2011). Revisiting the resilience of chestnut forests in Corsica: from social-ecological systems theory to political ecology. Ecology and Society, vol. 16 (2). 

3. Scott C. J (2009). The art of not being governed - an anarchist history of upland southeast Asia. Yale University.

4. Dove R. M (1983). Theories of swidden agriculture, and the political economy of ignorance. Agroforestry Systems, vol. 1, ss. 85-99.