Augusti 2020

Sveriges nej till deklarationen

Tove Sundström och Maximilian Isendahl

 

Den 19:e november 2018 röstade FN:s generalförsamling om Deklarationen för småbrukare och andra som arbetar på landsbygdens rättigheter. Deklarationen är ett resultat av en lång kampanj från La Via Campesina. Röstsiffrorna blev 119 för och 7 emot, medan 49 avsade sig sin röst. Den geografiska polariseringen under röstningen var tydlig — de som drev på för deklarationen var främst länder i Latinamerika, Afrika och Asien, medan europeiska länder generellt avsade sig sin röst tillsammans med bland annat Brasilien och Japan. De som röstade emot var USA, Storbritannien, Israel, Australien, Nya Zeeland, Ungern och Sverige. 


Deklarationen behandlar en rad områden där de mänskliga rättigheterna för småskaliga producenter inom jordbruk, djurhållning, skogsbruk, jakt och fiske, bör stärkas (1). Här inkluderas också bland annat ursprungsbefolkning, nomader, jordlösa och lantarbetare, inklusive migranter. Flera punkter i deklarationen handlar om rätten till mark och vatten – rätt att bruka hållbart, och skydd mot avhysning. 


Ola Karlman, den svenska representanten i FN som förklarar beslutet att rösta nej, börjar med att säga att de tycker att de mänskliga rättigheter som redan finns är tillräckliga och att problemet är att de inte implementeras (2). Karlman säger att matsuveränitet och rätten till fröer, som nämns i deklarationen, har en oklar koppling till mänskliga rättigheter och att det blir juridiskt osäkert när dessa rättigheter endast tillfaller de som deklarationen riktar sig till. Slutligen påpekas att vissa delar av deklarationen är “oförenlig med juridiskt bindande multilaterala överenskommelser samt nationell lagstiftning” (2, egen översättning). Konkurrenslagen som stiftades i Sverige 1993, som en förberedande åtgärd inför ett inträdande i EU, är ett exempel på sådan nationell lagstiftning.  Småbrukare i Sverige som kollektivt vill uttrycka ett missnöje över låga råvarupriser på EU:s marknad genom prisförhandling klassas sedan -93 som en kartell och kan åtalas i domstol för att bryta mot konkurrenslagstiftningen genom att försöka “styra marknaden”. Denna begränsning går att jämföra med den makt som exempelvis multinationella skogsbolag besitter, då de kan begära låga priser från skogsägare i Sverige i hot om att annars importera timmer från andra EU-länder. Därmed framgår det att lagen om en fri marknad inte handlar om att marknaden inte får styras, utan snarare om vem som får tillåtelse att styra den. Deklarationen lyfter en stats skyldighet att tillåta, uppmuntra och underlätta möjligheten för samtliga berörda grupper att prisförhandla kollektivt, en punkt som direkt strider mot den rådande ekonomiska lagstiftningen (artikel 9 i deklarationen) (1). 


Sverige motiverar också sin negativa röst med att säga att det redan är problem med implementeringen av mänskliga rättigheter, vilket dock inte bör utgöra en anledning att motsätta sig antagandet av nya rättigheter. För visst är det ett problem – till exempel har svenska staten fortfarande inte ratificerat ILO 169 (konventionen om ursprungsfolk och stamfolk) som antogs 1989. En rimlig förklaring till detta är att statens intressen i skogs-, gruv- och turistindustrierna skulle hotas av att samernas makt och rättigheter stärktes. Här finns en viktig koppling till deklarationen, som i detta avseende går längre än ILO 169 då den utöver samerna även stärker exempelvis alla småskaliga jord- och skogsbrukares rättigheter (3). Hotet mot statens intressen skulle därmed bli ännu större, då dessa grupper skulle ha större inflytande i beslut om exploateringar av olika slag, exempelvis. 


2012 skrev Sverige under FAO-dokumentet  Voluntary Guidelines on the Responsible Governance of Tenure (VGGT) som behandlar frågor gällande mark, fiske och skog i sammanhang av global matsuveränitet. Detta dokument liknar den deklaration som FN antog 2018, och som Sverige röstade nej till. Nämligen behandlar VGGT också ett flertal områden där riktlinjer går i direkt strid mot det globala avtalet med WTO. Denna motstridighet tas upp som ett argument till en nekande röst gällande FN-deklarationen, medan VGGT, som innehåller liknande motstridigheter, får stöd av Sverige. Att Sverige väljer att stödja VGGT beror antagligen på att dokumentet ger riktlinjer som följs på frivillig basis, medan deklarationen från La Via Campesina på ett mer formellt sätt erkänner rättigheter hos småbrukare, jordbruksarbetare och landlösa. Båda dokumenten strider alltså direkt med globala handelsavtal; i ett av fallen används detta faktum som motivering av ett uteblivet stöd, medan faktumet i det andra fallet ignoreras. Dock innebär denna motstridighet samma sak i båda fallen, nämligen problem med implementering – det är WTO och EU:s ekonomiska lagstiftning som gäller. 


Ser man till den geografiska fördelningen mellan de länder som röstat för och emot deklarationen blir det dessutom tydligt att där en större del av befolkningen lider av bristen på matsuveränitet har man i majoritet röstat för deklarationen. De länder som röstat nej eller lagt ner sin röst är främst priviligerade länder, ockupationsmakter med starka kopplingar till brittiska imperiet (bortsett från Ungern). Att Karlman poängterar att kopplingen mellan rätten till fröer och matsuveränitet är oklar betonar också bristen på insikt. I dagsläget tillfaller rätten till fröer främst jordbrukare med starkt kapital, som har möjlighet att bekosta dyra och hårt reglerade fröer och de höga insatser (konstbevattning, konstgödsel och bekämpningsmedel) som sådant utsäde ofta kräver. Deklarationen ämnar alltså att utjämna en redan existerande orättvisa, därmed ligger inte fokus på allas rätt till fröer. 


Att Sverige röstade nej till deklarationen på grund av bristande förståelse är dock förmodligen ett förenklande. Det är snarare så att den nyliberala ideologin som varit bakgrund till nationell lagstiftning och lagstiftning inom EU och WTO går emot de principer och värderingar som uttrycks i både deklarationen och VGGT. Svenska staten prioriterar därmed frihandel och fri spekulation före mänskliga rättigheter.


Referenser

1. United Nations. (2019). United Nations Declaration on the Rights of Peasants and Other People Working in Rural Areas. 

2. UN Web TV. (2018). Third Committee, 53rd meeting - General Assembly, 73rd session. (Video).

3. ILO, International Labour Organisation (1989). Indigenous and Tribal Peoples convention, no. 169.